Efter GUM #2

Kategorier:

Inlägget saknar kommentarer. (Kommentarera här)

Jag har tidigare presenterat lite lösa planer för tiden efter GUM och här kommer senaste uppdateringen gällande detta. Jag tänkte krydda med lite kortare lopp också och gör troligen ett försök med Ålands halvmara i slutet på oktober för att se om jag har något kvar av träning inför GUM i kroppen för att putsa min tid på 21,1 km.

I slutet av april har jag en planerad resa till Italien och jag har fått ögonen på ett lopp på dryga 50 km med härligt många höjdmeter i bergen som skulle passa bra när jag ändå är i närheten. Först ska jag bara lyckas förstå den italienska som beskriver vad som gäller för loppet innan jag tar något beslut där 🙂 Gällande min plan för ett lopp under slutet på vintern så har jag sett några alternativ men inte bestämt något.

Oktober 2018: GUM
Oktober 2018 Åland halvmara
Februari 2019: 50 km (Tyskland?)
Mars 2019: Vasaloppet?
April 2019: 50 km i Italien?
Maj 2019: Gävle halvmara?
Juni 2019: Öland 50 km
Oktober 2019: GUM 51 km

När jag staplar upp det sådär så kändes det lite småfullt över vår/sommar 2019, men det är en levande planering som får ändras beroende på form och känsla.

Efter GUM

Kategorier:

Inlägget saknar kommentarer. (Kommentarera här)

Det finns en tid efter GUM och det finns en risk att jag inte ens tar mig an GUM pga en skada eller sjukdom. Men oavsett vad så känner jag att det kan vara bra att det finns en plan som sträcker sig bortom oktober.
Tyvärr har jag inte hittat något ersättningslopp som ligger i nära anslutning till GUM ifall jag oturligt nog skulle drabbas av just skada eller sjukdom.
I december finns ett lopp på 70 km, Blåfrusen. Alltså två månader efter Gotland Ultra Marathon. Och den utmaningen känns lockande, men jag tror det är ganska dumt att ens överväga att springa det loppet. Det är stor skillnad mellan 50 km och 70 km och jag har ingen aning om hur sliten jag kommer att vara den 6 oktober och när jag ens kan tänkas vara tillbaka i full träning.
Det verkar vara väldigt individuellt hur väl man återhämtar sig och det beror ju givetvis på hur mycket man tar ut sig vilken till viss del beror på vilka förutsättningar det är dagen för loppet.

Så jag tror att 2019 preliminärt får bli ett år att stabilisera sig på 50 km innan jag tittar på längre lopp. Tanken är, just nu, att jag tar mig utomlands kring februari för nästa lopp och sen hinner med 50 km på Öland i början på sommaren och ännu ett 50 km i slutet av sommaren eller hösten och kanske krydda med något mer lopp beroende på hur saker utvecklar sig.
Sen finns det en tanke om att någon gång åka Vasaloppet så det kan blir så att det planeras in en del skidåkning under vintern och det kan ju påverka planen något.

En andra preliminär plan för GUM

Kategorier:

Inlägget saknar kommentarer. (Kommentarera här)

Efter att ha funderat några varv till och lyssnat på rutinerade löpare blandat med lite sunt förnuft så är detta är min nuvarande plan.
Jag förlitar jag mig på fyra olika sorters kolhydratskällor. Jag lämnar tre intag ospecificerade i nuläget medan jag testar ut denna plan men dessa platser bör fyllas med någon av de fyra alternativen jag har(helst vill jag dock inte behöva använda dom alls utan att det är reservintag).
Proteinets vara eller inte vara är jag lite tveksam till, kanske borde jag få i mig protein. Eller så går kanske gränsen för det strax efter sex timmar då jag förhoppningsvis redan är i mål. Målet är trots allt att man(läs kroppen) vill få i sig så lite som möjligt för att undvika magproblem och då bör jag bara fokusera på det kroppen behöver, energi i sin renaste form.
Nedan är uppdelat enligt vad jag bör bära med mig från start samt fylla på från drop bags.

0 km (Start)
0:45 #1 Ahlgrens bilar
1:15 #2 Gel
1:45 #3

13 km (Plats för första drop bag)
2:15 #4 Salta pinnar/salta kringlor
2:45 #5 Ahlgrens bilar
3:15 #6 Gel
3:45 #7 Russin
4:15 #8

36 km (Plats för andra drop bag)
4:45 #9 Salta pinnar/salta kringlor
5:15 #10 Ahlgrens bilar
5:45 #11 Gel
6:15 #12 Russin
6:45 #13

Lördagens pass i videoform

Kategorier:

Inlägget saknar kommentarer. (Kommentarera här)

Här kommer som utlovat utvalda delar av lördagens pass snabbspolat, väldigt skakigt och med en känsla av På spåret 🙂

Det var faktiskt ganska kul att ha en sån här film, nu blev den ju skapad genom ett infall medan jag sprang men kan jag få till lite stabilare filmning på något sätt så kanske det kan bli ett återkommande inslag.

Att tävla mot sig själv

Kategorier:

Inlägget saknar kommentarer. (Kommentarera här)

I de få lopp jag sprungit tidigare, som varit 10 km eller 21 km, så har jag inte på något sätt varit i närheten av att vinna men det finns ändå ett tävlingsmoment. Man kämpar för att komma förbi någon, man triggas igång att springa lite fortare än man borde i ett visst skede, man har någon måltid och kämpar mot klockan för att bli nöjd. Det blir ett tävlingsmoment mot någon yttre faktor.
Jag inbillar mig, och kommer framöver att få veta om det är så, att i längre lopp så flyttas det fokuset mot att man istället tävlar mot sig själv.

Det är i regel betydligt färre deltagare i långa lopp och de längre distanserna gör det till få löpare per km och därmed det till ett lopp mer i ensamhet rent fysiskt men också ett lopp mot sitt eget psyke att faktiskt fortsätta ta sig framåt. Nu är väl kanske inte 51 km riktigt så långt att det triggar det värsta mentala måendet men 100 km och uppåt är nog verkligen en kamp bara att fortsätta framåt.

Jag har i flera år lyssnat en hel del på motivationstalare såsom Zig Ziglar och Les Brown, kanske inte så mycket för att bli motiverad att träna utan för att motivera mig rörande andra aspekter av livet och absolut, det kan ge en gnista för starta igång något men motivation räcker inte så långt.
Man kan säkert börja springa 100 km med hjälp av motivation men jag tror att det blir svårt att den att bära en hela vägen fram. Det krävs något annat dom sista 30-40 kilometrarna.

Jag minns ett citat om 100 miles-lopp, dock inte ordagrant men med innebörden att “Det är hela livet på 24 timmar”, dvs under loppet går man igenom alla humör och mentala faser man kan få uppleva under sitt liv komprimerat ner till det dygn det tar att ta sig i mål.
Vad vill jag säga? Att det är det här som tilltalar mig, den mentala biten som tar över när den fysiska gjort sitt och att få ut något av det som kan appliceras på resten av livet.

Barkley Marathons

Kategorier:

Inlägget saknar kommentarer. (Kommentarera här)

Jag såg tidigare i veckan en dokumentär om Barkley Marathons, ett tämligen galet lopp!
Men än mer galet blir den känslan av att jag vill uppleva det som deltagarna upplever.
Det är absurt mycket uppför, 16500 meter fördelat på banans 160 km och det är givetvis uppenbart slitsamt och smärtsamt när man får se hur deras fötter ser ut vid varvning(loppet består av fem varv).
Jag kan personligen tycka att skavsår efter ha vandrat lite för mycket i nya eller fel skor är rätt otrevligt och det är ju några tiopotenser mindre på smärtskalan jämfört med vad deltagarna i Barkley Marathons utsätter sig för 🙂
Det klart att jag sprungit med spruckna blåsor där varje steg gjort ont, men återigen det är långt borta på smärtskalan.
Så att jag ändå vill uppleva just det dom upplever är ett mysterium…men det är väl som jag konstaterat tidigare, jag vet inte riktigt varför jag vill bli en sån som springer långt, jag bara vill och det är väl det som kallas passion!

Min träning

Kategorier:

Inlägget saknar kommentarer. (Kommentarera här)

Jag har i min korta “karriär” som löpare helt förlitat mig på böcker för att hitta lämpliga träningsprogram, så även inför Gotland då jag införskaffat Running Your First ULTRA skriven av Krissy Moehl. Primärt för slippa göra alltför många misstag med min träning, det känns helt enkelt smartare att lita på någon som har gjort det man ska göra (och även betydligt jobbigare saker) 100 gånger tidigare än att förlita sig på en vag känsla av vad som borde fungera. Jag fick hoppa in ett par veckor in i hennes 24-veckors plan mot 50k för att hinna genomföra schemat. Då har jag innan det precis kommit ur en träningsplan fokuserad mot en halvmara.

Alla mina träningsveckor tidigare har följt samma tema, tre pass i veckan, ett tempopass, ett intervallpass samt ett långpass. Jag har dock alltid känt ett sug efter att få springa mer, vilket i sig är ett bra tecken på att det upplägget fungerade bra och höll mig borta från överträning. Överträning hade förmodligen totalt dödat lusten att springa. Mitt nya schema har 5-6 löppass i veckan och dessutom två pass på gymmet så det är en ganska kraftig numerär ökning i antalet pass. Distans och belastning är dock inte överdrivet mycket mer än tidigare.

Jag har nu, när denna blogg skapas, avslutat vecka 6 i detta träningsprogram och känslan än så länge är att det går långsammare. Orsakerna är nog flera:

  • Jag är givetvis mer sliten, det är ett jobbigare program
  • Det är mer uttalat så att det verkligen ska gå långsammare vissa pass vilket gör att det kan påverka andra pass när man fått ett annat “normaltempo”
  • Gymträningen har förmodligen resulterat i en tyngre kropp

 

Varför?

Kategorier: /

Inlägget saknar kommentarer. (Kommentarera här)

Jag har alltså tagit beslutet att bli en ultramaratonlöpare, dessutom utan att ens vara en maratonlöpare. Mina längsta lopp än så länge har varit ett par halvmaror och jag har egentligen bara sprungit någorlunda regelbundet sedan januari 2017. I ärlighetens namn har inte ens halvmarorna varit direkt fyllda med njutning så det är ju lite märkligt att jag bestämde mig för detta…

Men av någon outgrundlig anledning så brinner jag för löpning och ju fler youtube-videor jag sett som handlar om hur jobbigt det är att springa långt, desto mer har jag fastnat för det. Så jag har tagit sikte på Gotland Ultra Marathon som går av stapeln lördagen den 6 oktober 2018 och är 51 km långt. Denna blogg ska handla om träningen, tvivlet och glädjen på vägen fram mot detta lopp. Mina mål ligger dock bortom detta och såväl 50 miles, 100 km och 100 miles, som är dom klassiska distanserna inom ultramaraton, är något jag ser mig satsa mot framöver. Frågan “Varför?” kan jag nog inte svara något annat på än “Varför inte?”.

Ett annan varför är, “Varför en blogg?”. Det finns både att altruistiskt skäl och ett mer egoistiskt sådant. Dels är det för min egen skull för att kunna gå tillbaka och följa min resa och hitta förklaringar, skaffa lärdomar etc. Sedan tycker jag själv att det är väldigt intressant att följa andra personers jakt på deras mål och kanske kan någon finna det intressant att följa denna resa.

Nu kör vi!