Att tävla mot sig själv

Kategorier:

Inlägget saknar kommentarer. (Kommentarera här)

I de få lopp jag sprungit tidigare, som varit 10 km eller 21 km, så har jag inte på något sätt varit i närheten av att vinna men det finns ändå ett tävlingsmoment. Man kämpar för att komma förbi någon, man triggas igång att springa lite fortare än man borde i ett visst skede, man har någon måltid och kämpar mot klockan för att bli nöjd. Det blir ett tävlingsmoment mot någon yttre faktor.
Jag inbillar mig, och kommer framöver att få veta om det är så, att i längre lopp så flyttas det fokuset mot att man istället tävlar mot sig själv.

Det är i regel betydligt färre deltagare i långa lopp och de längre distanserna gör det till få löpare per km och därmed det till ett lopp mer i ensamhet rent fysiskt men också ett lopp mot sitt eget psyke att faktiskt fortsätta ta sig framåt. Nu är väl kanske inte 51 km riktigt så långt att det triggar det värsta mentala måendet men 100 km och uppåt är nog verkligen en kamp bara att fortsätta framåt.

Jag har i flera år lyssnat en hel del på motivationstalare såsom Zig Ziglar och Les Brown, kanske inte så mycket för att bli motiverad att träna utan för att motivera mig rörande andra aspekter av livet och absolut, det kan ge en gnista för starta igång något men motivation räcker inte så långt.
Man kan säkert börja springa 100 km med hjälp av motivation men jag tror att det blir svårt att den att bära en hela vägen fram. Det krävs något annat dom sista 30-40 kilometrarna.

Jag minns ett citat om 100 miles-lopp, dock inte ordagrant men med innebörden att “Det är hela livet på 24 timmar”, dvs under loppet går man igenom alla humör och mentala faser man kan få uppleva under sitt liv komprimerat ner till det dygn det tar att ta sig i mål.
Vad vill jag säga? Att det är det här som tilltalar mig, den mentala biten som tar över när den fysiska gjort sitt och att få ut något av det som kan appliceras på resten av livet.