En söndagstur

Kategorier:

Inlägget har en kommentar. (Kommentarera här)

Jag tog igår söndag en sista tur på känsla, lite som jag ville, dagen innan min första vecka börjar i nästa långa program.
Klockan var efter åtta på kvällen så solen hade varit nere många timmar och mörkret var kompakt när jag sprang omgiven av skog på en väldigt sparsamt trafikerad 70-väg som ledde bort från stan och på något sätt in i mörkret. Även om bristen på ljus inte kunde göra mörkret mer kompakt än det redan var. Ljuset från pannlampan var nästan lite gråaktigt och sikten påverkades av lite lätt nederbörd som inte var störande utan bara närvarande.

Jag har sprungit denna sträcka så många gånger, med alla möjliga känslor i kroppen. I medgång och motgång, kalla vinterdagar, varma sommarmorgnar, i vackra soluppgångar och lika fina solnedgångar, på väg in i relationer, på väg ut ur dom.
Men aldrig i det kompakta mörker som igår. Och då syftar jag inte på min sinnesstämning, den var tvärtom väldigt öppen och mottaglig för det som min löptur gav mig. Man blir så medveten, det är som om att den begränsade sikten man får av pannlampan, några meter framåt och enbart kanske 60 graders vinkel av ens synfält…ens tankar minskar till det perspektivet, till ett närvarande i stunden.
Jag kan nog bara beskriva förutsättningarna som jag gjorde ovan, men inte riktigt vad det ger mentalt. Utan hela passet var bara en bekräftelse på varför jag springer, orsaken till att jag gör det är denna känsla. Man löser inte sina problem (problem som man som människa alltid har i livet) under en sådan löptur, men jag tror att man förminskar dom till mer lätthanterliga bekymmer, i relation till något större.
Tack löpning för att du ger mig detta!

Ett svar på ”En söndagstur”

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.