Sammanfattning vecka 7 2019

Kategorier: /

Inlägget saknar kommentarer. (Kommentarera här)

Det var andra veckan i rad som jag körde samma träningsvecka (planerat så) och det verkar lura någon förbannelse över denna träningsvecka.
Inte heller denna vecka lyckades jag få till samtliga pass.
Dels har jag känt mig febrig och sliten och när jag väl sprungit så har jag känt ett tryck över bröstet när jag tagit i och det känns ju inte helt klokt att ignorera, så därför har jag ignorerat orsaken då jag inte är så klok när det gäller sådant men jag har ändå vilat något pass när det känts som att behovet funnits.

Inför helgen såg jag dock fram emot två långa pass.
Det är inte så ofta jag har lyxen att kunna lägga helgens långpass när jag vill på dagen utan det är ofta i mörker dom blir av (åtminstone under denna årstid).
Men igår hade jag möjlighet att styra just detta men ändå planerade jag redan på morgonen att jag skulle ge mig iväg vid 19-tiden.
Jag hade nog passet från ett par veckor tidigare i minnet, en lördagskväll med en väldigt vacker tur som jag ville återuppleva.
Plusgraderna som så fint hade smält snön och isen på vägarna under dagen på lördagen hade, när jag gav mig ut, blivit till minusgrader och blankisen glänste hånfullt i det svaga ljus som gatlyktorna ändå gav. Lite spänning var det dock, man visste aldrig om det var homogen is eller is över några centimeter vatten.
Men halkan var för svår, jag sprang ett par kilometer innan jag tänkte att detta går inte och jag vandrade hem.
Det var klokt gjort med tanke på den ökade skaderisken MEN jag kan inte tillåta den mentalitet att få fäste. Jag borde ha fortsatt.
Hade jag fortsatt ett par hundra meter till så hade jag kommit fram till flera kilometers nästintill ren asfalt och Faluns bästa väg för löpning just nu (vågar jag lova).
Jag såg det inte då i det kompakta mörkret men jag såg det idag i fullt solsken. Den metaforen över livet i stort är som tagen ur en självhjälpsbok, hade jag bara fortsatt någon minut till i blindo så hade jag fått fäste under fötterna. Nåja, jag gav mig istället ut idag söndag och sprang ett riktigt bra pass, 20 kilometer, över 220 meters stigning men ändå ett tempo stora delar som bådar riktigt gott inför halvmaran i Nora och kan jag upprepa detta då så blir det nytt rekord på halvmaran.